Tvångstankar
Jag tror alla människor har någon sorts tvångstanke, men det behöver inte vara av den farliga karaktären. Kanske den där med att man ska gå på varannan platta på trottoaren eller att hinna passera något visst innan en bil kör förbi eller något liknande.
Min är att jag måste provocera. Det är skitjobbigt och sällan något jag kan kontrollera, jag fattar inte varför. Många gånger hinner jag tänka; säg inte det och vips är det sagt och folk tittar lite snett. Det är speciellt gentemot människor som jag kanske finner "hotande", de som är lite lika mig kanske. Detta bidrar säkert till att folk har fått för sig att jag är rätt tuff, vilket många gånger är helt fel. Jag kan gråta som ett barn som har skrapat knäna åt de mest lama saker, som "Lejonkungen". Jag har sett den en gång, EN GÅNG, och jag som älskar tecknat och har sett många tecknade filmer 15-20 ggr. Men den vill jag aldrig se igen!
Men det är inte bara andra jag måste provocera utan mig själv också. Göra saker som jag är livrädd för bara för att, som att gå den på den mörka delen av vägen mitt i natten för att bevisa att man inte blir nedslagen, rånad osv. Det är ju egentligen direkt korkat. Vidare söker jag mig till kriminalvården. Nog för att jag faktiskt har praktiska anledningar, som att jag vill klättra uppåt inom den "branschen", men det är även delvis för att jag bara ska klara det. Men det är kanske det som är att vara tuff, eller vad tros?
