Theresia-livet, universum & gräsänka

Nu är det tillbaka till verkligheten efter snart ett års lek(?). Sitter på flygplatsen och går igenom i mitt huvud allt som har hänt, och kanske inte hänt... som att jag inte har läst klart hela kriminologikursen;-) eller tog mig till New Orleans. Men jag är ung, jag kan göra det senare=) Eller var mitt stopp på metron är, åkte fel oftare än någonsin (ok, ok, inte för att jag har ett värdelöst lokalsinne utan för att varje station ser i stort sätt exakt likadan ut).

Så fokus på vad jag har lärt mig och vad som har hänt: Jag har lärt mig om de amerikanska försäkringssystemen och sjukhussystemet, otäcka upplevelse. Jag har ätit det mesta onyttiga jag kan tänka mig; jag har lärt mig att älska biscuits och Bojangels. Nöjet med att gå in i en biosalong, när du köper biljetten fem minuter innan filmen börjar och ändå ha en chans att sitta bra. Äntligen lärt mig de amerikanska mynten utan att behöva tänka och att svänga höger vid rött ljus (kan bli farligt detta :-P) Jag har en större acceptans gentemot andra, även om jag fortfarande inte har det bästa tålamodet.  Jag kan skriva snabbt på ett amerikanskt tangentbord och tycker att deras @ sitter mycket bättre till än den svenska, men att enter är otroligt jobbigt att klicka på. Rädslan för polisen är påtaglig, vilket både är positivt och negativt. Är lilla jag rädd kanske stora boven i alla fall är lite orolig!?=)

Att inte vara rädd för att ge komplimanger till främlingar, och även då få en hel hög bara för att man går ut genom dörren.  Att jag egentligen skulle tycker om att bo i ett varmare klimat, snö börjar kännas överskattat! Plus att min vita hy mår bra av lite mer sol än två veckor per år!

Jag har sett både väst- och östkusten (bara mitten kvar :-P). Jag har lärt mig att snabbmatsrestauranter kan heta olika mellan kusterna och att man alltid får mer mat än hemma, barnportioner rockar. Jag har fått vänner för livet som jag numera inte riktigt vet hur jag ska klara mig utan, utan att få en daglig dos.

Ett av mina favorituttryck, förutom wicked som inte riktigt passar sig här i staterna, är ya'll (you all för er som inte vet) och södern är fanken inte dum den. Älskar arkitekturen men avskyr plåthus och deras överdrivna förälskelse i nya grejer som ser ut som gamla, fake fake fake!

Att dricka och köra är inte ett undantag, det är en regel, och de dricker inte en öl, eller två, utan gärna fyra om inte fler. Jag har köpt alldeles för mycket kläder, mitt försvar är att de är billiga, men egentligen har jag nog mest problem att lägga till nollan i slutet! Jag har tyvärr kastat flera säckar med grejer, men det är väl en bra rensning egentligen. Jag har lärt mig att jag klarar mig utan en TV, men det är bara om jag har en dator.

Jag har varit i New York City fyra gånger och känner mig numera lite hemma där, men samtidigt skulle jag aldrig vilja bo då. Jag har ett amerikanskt bankkonto kopplat till ett Hello Kitty kort. Och jag har sett världens största träd på nära håll. Även sett en skallerorm ringla förbi framför mina fötter, och alldeles för många spindlar.

Jag har sett ett rån ske en meter framför mina ögon och lyckades peka ut rånarna i affären för polisen (jag är kanske inte så rädd för farbror blå/svart ändå? :-P).

Varit en stolt flickvän till Patrik då han lyckades simma sig till en åttonde plats i den nationella collegetävlingen här.

Jag har sovit i 14 städer; New York, DC, Roanoke, Philadelphia, Atlantic City, Los Angeles, San Francisco, Santa Cruz, Camden, Jacksonville, Miami, Savannah, Salisbury och Charlotte.

Så hur ska man sammanfatta USA? Allt är större än i Sverige (inklusive arean ifall du inte visst det ;-), måltiderna, människorna, städerna och husen, bilarna, ja allt... kan inte komma på något som är mindre.

Landet är kanon att bo i om du inte är gammal, fattig, sjuk, har barn eller gillar semester!

Snipp snapp slut så tog sagan slut!

Detta citat har foljt mig sedan jag laste det forsta gangen nar jag var 13 ar, en midsommarafton. Jag tanker pa det med jamna mellan rum, sakerligen oftast for att skydda mig sjalv.

Den som forsoker vara van med alla kommer inte att ha tid for alla. Det ar omojligt att behalla en vanskap med alla vi traffar, om man fran forsta borjan ar den dar valdigt ovanliga personen som inte har nagot emot nagon annan manniska. Och om vi utgar fran att de flesta manniskor idag stoter pa andra personer som de egentligen inte riktigt tycker om, ska de da vara van med dessa? Om de forsoker det, gor detta dem till bra manniskor eller falska manniskor? Kan du vara en bra manniska samtidigt som du ar falsk? Eller ar dessa personer inte falska utan egentligen nagot helt annat? Men samtidigt vill du verkligen att en person som inte gillar dig forsoker umgas med dig, eller foredrar du att personer som narmare sig dig faktiskt vill vara runt dig for att de genuint tycker om dig som person?

Jag brukar ocksa tanka pa varfor manniskor beter sig som de gor. T.ex. idag pa tunnelbanan satt det en aldre herre, du vet, den dar typen som du hade sett som den roliga morfarn nar du var barn. Mitt emot honom satt det en latt forstandshandikappad kvinna och vid en station kommer en aldre dam in och staller sig precis dar denna latt forstandshandikappade kvinna sitter. Mannen tittar da pa kvinnan som om hon vare ouppforstrad och skakade pa huvudet eftersom hon inte reste sig upp och gav den aldra damen sin plats. Men vad vet han om denna kvinna kanske har problem att ga, eller daligt balanssinne och inte kan sta upp pa taget for att hon da tappar balansen. Hon har kanske fatt lara sig att hon ar den som folk borde resa sig for och darfor inte kande sig tvingad att hjalpa denna aldre dam, vad vet jag.

Sa varfor berattade jag detta? Jo, for att jag personligen forsoker tanka pa varfor folk gor och sager vad de gor, inte bara se till handlingen. Det kan vara otroligt svart att se nar det ar jag sjalv som har blivit forlampad eller nar jag sjalv beter mig illa, men nar mina kanlsor har lagt sig brukar jag sitta och tanka pa varfor. Ofta kanns det battre och jag kan slappa de, alla borde borja tanka steget langre. Vissa manniskor ar fodda med den mojligheten, andra far lara sig. Men efter att ha last boken Konsten att vara snall, och stott pa innerligt snalla manniskor har jag borjat se snallhet som en verklig talang, nagot alla maste jobba pa att vara. Inklusive mig sjalv!

Btw regn gor mig lycklig! =D

Det första tillfället som jag kommer ihåg att jag var stolt över mig själv inträffade i aug 1989. Sommaren var nästan över, jag tittade ner på mina ben och knäna var inte sönderskrapade. Det var första sommaren jag inte hade ramlat och skrapat sönder knäna. Jag var vuxen tänkte jag.

Jag fick en långledig helg, min supervisor var schysst och gav mig måndag och tisdag av för att få lite tid med Patrik. Jag hyrde en fin liten bil och brummade ner till North Carolina.

 Skitkul nummerskylt! :-P
 
Allt flöt på i frid och fröjd, vi spleade frisbee, såg Milk, drack smootihesar i solen. Vi gick och ut och åt på Applebee's och sedan följdes måltiden av Slumdog millionair.

        

Vi åkte änltigen en dagstur till Ashville, en hippistad uppe i bergen. Det var en trevlig stad och vädret var varmt och skönt (sisådär 25 grader ;-)).

                 

Vi avslutade helgen med att gå på gratis hocky, satt långt ned på viphyllan. Inte illa! Det var kul... de slogs:-P

     

Men sedan så blev det meck. När jag skulle lämna tillbaka den fina bilen så ville inte mitt kort godkänna köpet när jag står där hos uthyraren. Då snackar vi såklart inte någon avmagnetisering, utan annat problem. När jag tillslut får betalat bilen med mitt amerikanska kort börjar min pms-iga hjärna sväva ut i diverse hemska tankar; "Swedbank har gått i konkurs! Någon har streamat kortet och alla mina pengar är borta..." panik panik. Rusar hem, går in på dn.se. Nej ingen Swedbank i konkurs. Tar mig in på internetbanken, nej pengarna är där de ska. Ringer kundtjänst; " du måste ha personlig kod." Trillskas med internetbanken, får en personlig kod, snackar äntligen med kundtjänsten. Får svaret att kortet har blivit spärrat. "Jahopp tänker jag!" Okej så kortet är redan skickat till min adress i sthlm. Damn! Eftersädningen har slutat gälla. Får ta kontakt med Lina som bor i min lgh. Instruerar henne att hon måste skicka brevet ner till min mor så fort det hamnar i brevlådan. Okej... så nu måste jag fixa eftersändningen också. Jag tänker att jag inte kan betala eftersändningen eftersom mitt kort är spärrat. Går in och kollar och med lite flyt, äntligen, så visar det sig att man kan godkänna med BankID! Jaaa! Så nu ska kortet dimpa ner hos mamma inom några dagar, jag får väl det om ca 2 veckor och under tiden får jag snåla lite extra.

Fast allt känns lite bättre nu för jag hade fått packet av min mamma. Alla kriminologiböcker, CHILLINÖTTER, en skönlitterär bok, två polly-påsar och en Cafe till Patrik. Kanoners! Nu ska jag försjunka mig i boken mamma skicka, jag vill bara viiila efter denna låånga dag och fem timmars sömn, sex timmars bilresa och två timmars krångel! Tjing tjing!

PS. Förresten fyller Patrik 25 på torsdag så han har redan fått sin present. En flygresa till Los Angeles, San Francisco och Redwood Forest. Han blev jätteglad!!=) Och nu är han i Houston, Texas, för att simma nationals så jag hoppas att alla hurrar på honom så han lyckas bättre än nånsin!

Patrik var här förra helgen. Gjorde en dubbel sats med kladdkaka, som vanligt blir lite för lite kladdig, Majs goda carbonara, köttbullsmenyn på IKEA och Patrik i rakfönat hår. Bra helg!

     

Sedan dess flöt veckan på med galet mycket jobb, Linas födelsedag och ett litet eftermiddagsspa!

  

Och igår var det kalas för Lina i vår lgh, a night to remember!



Mer orkar jag inte skriva, kolla in bilderna på Facebook!

I thought it was time to please some people who wanted to read my blog. This may be the only time that you will ever read my blog in English so be sure to grasp this opportunity!

Yesterday, when I was waiting for the metro, this guy walks down the escalator, nothing unusual with that. But what stroke me as a little bit odd was that he only had on his doctor's cote (the short, more hip version...?) and he had his stethoscope peeking out from his pocket. Some people may wonder why I found this odd... My thought was; this looks as strange as seeing a firefighter taking the metro with his or hers gear on. That my friends, I would think even you would find weird.

Btw, I have got a new nickname; mom. I still don't know how I should feel about it. I mean, who wants to party with their mom...???

Efter att ha överlevt natten, så tog de kort på sig själv, a lá 14:is.. de har lärt sig vad 2000-talet är all about. En ny era är född haha=)