Den som ar van med alla ar inte van med nagon
Detta citat har foljt mig sedan jag laste det forsta gangen nar jag var 13 ar, en midsommarafton. Jag tanker pa det med jamna mellan rum, sakerligen oftast for att skydda mig sjalv.
Den som forsoker vara van med alla kommer inte att ha tid for alla. Det ar omojligt att behalla en vanskap med alla vi traffar, om man fran forsta borjan ar den dar valdigt ovanliga personen som inte har nagot emot nagon annan manniska. Och om vi utgar fran att de flesta manniskor idag stoter pa andra personer som de egentligen inte riktigt tycker om, ska de da vara van med dessa? Om de forsoker det, gor detta dem till bra manniskor eller falska manniskor? Kan du vara en bra manniska samtidigt som du ar falsk? Eller ar dessa personer inte falska utan egentligen nagot helt annat? Men samtidigt vill du verkligen att en person som inte gillar dig forsoker umgas med dig, eller foredrar du att personer som narmare sig dig faktiskt vill vara runt dig for att de genuint tycker om dig som person?
Jag brukar ocksa tanka pa varfor manniskor beter sig som de gor. T.ex. idag pa tunnelbanan satt det en aldre herre, du vet, den dar typen som du hade sett som den roliga morfarn nar du var barn. Mitt emot honom satt det en latt forstandshandikappad kvinna och vid en station kommer en aldre dam in och staller sig precis dar denna latt forstandshandikappade kvinna sitter. Mannen tittar da pa kvinnan som om hon vare ouppforstrad och skakade pa huvudet eftersom hon inte reste sig upp och gav den aldra damen sin plats. Men vad vet han om denna kvinna kanske har problem att ga, eller daligt balanssinne och inte kan sta upp pa taget for att hon da tappar balansen. Hon har kanske fatt lara sig att hon ar den som folk borde resa sig for och darfor inte kande sig tvingad att hjalpa denna aldre dam, vad vet jag.
Sa varfor berattade jag detta? Jo, for att jag personligen forsoker tanka pa varfor folk gor och sager vad de gor, inte bara se till handlingen. Det kan vara otroligt svart att se nar det ar jag sjalv som har blivit forlampad eller nar jag sjalv beter mig illa, men nar mina kanlsor har lagt sig brukar jag sitta och tanka pa varfor. Ofta kanns det battre och jag kan slappa de, alla borde borja tanka steget langre. Vissa manniskor ar fodda med den mojligheten, andra far lara sig. Men efter att ha last boken Konsten att vara snall, och stott pa innerligt snalla manniskor har jag borjat se snallhet som en verklig talang, nagot alla maste jobba pa att vara. Inklusive mig sjalv!
Btw regn gor mig lycklig! =D
